Kom till stallet strax innan kl 10.
Tog in Rosso och till min stora förvåning så hörde jag inte Abbe på hela tiden! Annars brukar hon stressa upp sig och gnägga som tusan efter Rosso.
Rosso var lugn och snäll hela tiden och jag gjorde iordning honom för att longera lite innan ridturen. I hopp om att han skulle vara lite lugnare då.

Tog ut han på stallplan och han var seg som en kola ^^ Han lyssnade direkt på min röst och var jätte duktig!
Efter en stund så var det dags attt göra iordning hästarna för ridturen.
Abbe kom in i stallet och medans dom gjorde sig iordning så bytte jag schabrak på Rossos sadel. Han passade faktiskt i sitt pippi-gula :) La på han fleecetäcket så han inte skulle bli kall. 

Märkte på en gång att han inte var lika pigg som förra gången, sköönt! Vi red över en åker så hästarna fick pulsa lite, och oj vad jobbigt Rosso tyckte att det var. Frusta och pusta när vi kom in i skogen. :)
Vi klättrade ganska mycket i skogen och vi var inte på nån direkt stig så hästarna fick verkligen känna efter vart dom kunde sätta fötterna, bra träning!

Än så länge hade Rosso skött sig riktigt bra. Vi kom till en traktorväg som vi följde en bit och in på en åker. Där fick dom pulsa lite igen. Sen gick vi in i skogen igen. Mitt innan en uppförsbacke vet jag inte vad Rosso fick för ryck, han kanske tyckte det var tråkigt men det kom en bockning.  Jag skrattade mest och tyckte att han skulle hålla koll på vart han sätter fötterna istället.

Sen kom vi ut på en väg igen och där kunde vi trava lite, eller ja Rosso ville väl hellre galoppera. Lät han ta nå¨gra galoppsprång och sen skulle vi sakta av, men det tyckte inte han. Så han hoppade och studsade lite igen ;) Dock inte lika farligt som på våran första ridtur. Jag var med beredd på det denna gången också.

På vägen hem blev han lite piggare och började tugga på bettet riktigt ordentligt.
Men jag höll mig lugn och det kände han nog. Skittade hela vägen och skötte sig toppen.

Jag är mycket nöjd med dagens uteritt! Det blir bättre för varje gång.
______________________________________________

Rosso skulle nog behöva springa av sig lite, ta en lång galopp och jogga. Men det fårf vänta lite tills vi kan rida ut själva. Än är jag för feg för att rida ut ensam, plus att jag kan bara en ridväg, och den är lite för lång för att rida själv än.
Men snart så! :)

Rosso säger Puss!

Idag är det dags att förtsöka oss på en lugn ridtur igen, förra ridturen var ju allt annat än lugn ;)
Men jag ska erkänna en sak, hade jag inte ridit Rosso 2 ggr innan där han var lugnet själv (förutom små bus) och hanterat han från marken så mycket som jag gjort hade jag nog inte satt mig upp på honom igen efter första uteritten.

Det var extremt längesen jag red en så pigg och busig häst som han var sist vi red ut.
Hade han hållt på så första gången jag red hade jag tackat för mig och sagt att det inte var nån häst för mig.
Men nu vet jag att han har ett hjärta av guld och skulle aldrig göra något för att få av sin ryttare.
Hade han velat få av mig, ja då hade han garanterat fått av mig också, inget snack om den saken.

Jag vet att han är pigg för han stått länge och det var första gången han fick komma ut på länge, klart som tusan hästen är pigg då.

Jag ställde en fråga till en väldigt tuff, rutinerad och erfaren ryttare om hur jag ska behålla lugnet "där uppe" i sadeln när hästen stressar upp sig. Det är nämligen då jag känner att jag inte har någon kontroll alls.
Jag fick till svar att jag måste tro på mig själv, se tillbaka hur det var innan min ridolycka. Hur hade jag handskas med en sådan häst då?
Hade jag blivit rädd och kännt att jag tappat kontrollen? Knappast, jag tog över kontrollen igen.

Och det är det jag måste göra nu också. Glöm allt som hänt innan (fast det är j*vligt svårt), fokusera på stunden och var bestämd. Och våga tro på mig själv, då gör hästen det också.

Jag måste tro på mig själv, och ibland känns det hopplöst. 

Jag är otroligt stolt över mig själv efter första ridturen, sure - jag hoppade av och gick en bit MEN... jag hoppade upp igen! 
Jag känner i sånna situationer att det är bättre att då ta ett steg tillbaka, hoppa av och leda hästen. Istället för att jag ska sitta spänd som en fijolsträng och vänta på nästa bockning. Klart hästen känner av min nervositet och spänner sig den också. Då är det bättre för mig att hoppa av, få kontroll över situationen igen och sedan hoppa upp.

Och jag är stolt över mig själv att jag inte ger upp, utan idag ska vi ut på en till ridtur!
Jag ska åka ut lite tidigare och longera Rosso linnan vi ska rida, så han får springa av sig lite.
Och denna gången ska jag inte glömma martingalen...punkt

 
 

Tänkte berätta lite om gårdagens uteritt, men låt mig presentera mig förts...
Jag heter Rossano och är ett halvblod på 19 år. Jag är 168 cm över morötterna.
Jag bor i Klingsbo tillsammans med min kompis Abbe som är ett kallblod. Hon är pigg och ganska virrig ibland.
Min mamma heter Ellinor och hon är toppen!
Jag trivs jätte bra här, det är så snälla människor.. Fast det finns några konstiga saker här, dom låter underligt och dom är lite läskiga att gå förbi. Dom flesta står inne så jag hör bara dom ibland. Människorna kallas dom "kor".

Det är inte alltid som jag beter mig för min ålder, mamma pratar alltid om att jag är en "gubbe". Men det håller jag inte med om.
Det har kommit en ny sak till vårat stall. Mamma kallar henne för "Paula", men jag kallar henne för " den där korta".
Hon och jag håller på att lära känna varandra ännu, men jag gillar henne. Men ibland testar jag henne ändå bara för att jag kan.

Rosso berättar om gårdagens uteritt:

Den där korta kom på förmiddagen strax efter att jag och min kompis Abbe hade fått gå in i stallet.
Hon kom in till min box och hälsade som vanligt. Hon kliade mig i ansiktet och det gillar jag skarpt.
Hon borstade mig ordentligt och klämde och kände på alla mina ben, undrar varför - allt sitter ju där det ska.
Men jag lät väl henne klämma och känna då. 

Hihi vilket gott skratt jag fick när den där korta skulle spänna sadelgjorden. Jag sög in så mycket luft jag bara kunde så min mage blev som en ballong. Jag tror hon vart lite arg, hon muttrade och sa "Rossano, nu får du samarbeta". 
Abbes ägare fick komma och hjälpa henne att få igen sadelgjorden - och oj vad dom fick kämpa, samtidigt som jag stod och fnissade i smyg.


Sen gick vi ut och den där korta hoppade upp efter lite om och men. Hon sa till Abbes ägare att jag såg pigg ut. Och oj vad rätt hon hade. Jag kände mig som en två-årig hingst på betes-släpp! 
Efter att hon fått ryta i lite åt mig att stå still så kunde hon äntligen kravla sig upp på min rygg (hihi).

Sen bar det iväg, vi skulle gå förbi sånna där "kor" och jag tyckte det var lite läskigt. "Den där korta", sa att det inte var farligt och att det bara var några kor. Abbe traskade förbi utan att titta på dom, men jag var lite skeptiskt. Men när jag gick förbi klappade hon om mig från ryggen och sa attt jag var duktig, då kändes det mycket bättre.

När vi gick över en åker så ville jag springa, jag ville inte "skritta" som ni människor kallar det. Men det fick jag inte för "den där korta". Jag tyckte hon var tråkig så jag busade lite.

När vi kom till en uppförsbacke så försökte jag springa lite, men jag fick det inte då heller. Jag blev lite sur så jag sköt lite rygg, som jag brukar göra när jag busar lite. Men "den där korta" brydde sig inte och sa "skitt var det". Suck, sa jag!

Abbe kom längre och längre bort och så äntligen fick jag springa lite, tills vi kom ikapp Abbe då, då ville "den där korta" att vi skulle gå igen. Usch vad tråkig du är, tänkte jag och tog några skutt. "Den där korta" sa att jag skulle skärpa mig. Pfff, jag vill ju springa!

Jag gjorde några tappra försök till att få springa men "den där korta" blev arg då med. Jag kände hur jag ville springa av mig energin.
DÅÅÅ kom jag på en rolig lek, om jag hoppar skuttar och bockar så kanske jag får springa.
Vi red över en stor väg och efter den så sköt jag rygg och hoppade lite. Hon vart jätte arg och sa " Fan bete dig nu häst". Så jag gick väl lugnt... 5 meter tills jag flög i luften igen. Inte så farligt så att hon skulle trilla av men ja, så att hon kände det i alla fall. Jag skrattade när Abbes ägare frågade om jag var pigg. "Den där korta"  verkade inte lika road som jag.
Jag tyckte det var superkul!
Vi red upp i en skog och jag småtravade nästan hela tiden. Hon uppe på ryggen sa åt mig att jag skulle koncentrera mig mer på vart jag satte hovarna istället för att springa. Så ok, jag saktade av men jag skuttade som tusan, värre nu än innan. Nu körde jag ner huvudet mellan mina framben och sköt rygg. Jag kände hur hon tappade balansen där uppe.
Men jag ville ju inte kasta av henne så jag lugnade mig en stund.

Sen kom en lååång raksträcka på en väg och då ville jag banne mig springa. Då blev jag så trött på "Den där korta" som inte ville det så jag bockade som tusan.
Då hoppade hon av mig!! Jag stod där som ett frågetecken mitt på vägen och funderade på vad som skulle ske här näst.
Abbes ägare satt ju kvar, varför skulle "Den där korta" hoppa av?

"Den där korta" sa något om att hon inte orkade bråka med mig och att jag skulle få arbeta från marken istället. Neeeej tänkte jag, jag vill springa, inte arbeta". Men jaja, jag lät henne hållas och gjorde det hon bad mig om.
"Den där korta" promenerade bredvid mig en stund och när vi kom över den stora vägen så hoppade hon upp igen.
Jag kände att det inte var någon idé att busa mer, då kanske hon skulle lämna mig efter vägen. Så jag höll mig i skinnet resten av ridturen.

Det var en superkul att få komma ut igen, och det var så kul att få busa ! Jag kände mig som en 3-åring!

Paula berättar om gårdagens uteritt:
Hästjäveln var billig! Tur att han skärpte till sig på slutet!



 

Om 50 min ska jag kasta mig i bilen och åka mot Rosso.
Idag står uteritt på schemat, äntligen säger jag bara! Ska bli så kul att se hur han beter sig ute.
Känner på mig att herren kommer vara pigg idag, om man ser på hur han var igår.

Blir att träna lite dressyr idag efter vägen.
Berättar senare hur allt gått, om jag satt kvar eller om det blir jag som måste bjuda på tårta nästa gång ;) 

Idag var det en härlig dag! Jag och Rosso tog ett pass i ridhuset igen. Solen lyste och värmde verkligen, så underbart! Nu längtar jag till våren ännu mer!

Rosso är lite speciell att lasta eftersom han var "transport-rädd" förut. Så idag fick jag prova att leda upp han i transporten vilket gick förvånansvärt bra. Lite trix blev det ju, men det hade jag räknat med. Gjorde som Ellinor brukar göra att när han vägrar gå på helt så backar vi. Sen provar vi igen. Istället för att "dra" och tvinga in han så gör vi på detta vis istället.

Är så rädd att han ska bli rädd för att åka igen, då skulle det verkligen bli tråkigt eftersom man inte an åka på träningar och så. Och allt blod svett och tårar som Ellinor och hennes familj lagt ner på att arbeta honom så vill jag verkligen inte förstöra det.

Väl vid ridhuset så började jag med att skritta fram, dock kändes han lite underlig och stannade och "grävde" med ena framhoven som om han skulle lägga sig ner. Så jag hoppade av och longerade honom en stund.
Han var ju lite stel men det blev mycket bättre och han rörde sig på ett helt annat sätt än innan.

han blev ganska pigg och gjorde en hel del bus och det såg ut som att han tyckte det var skit skoj.
Travade över en bom några ggr och han var så duktig. Vissa gånger drog han på som tusan i traven haha och "bockade". Vet inte hur jag ska beskriva hans bus riktigt haha :)

Efter att jag longerat i båda varven och försäkrat mig om att han inte var halt eller hade några känningar så hoppade jag upp igen. Det var som att sätta sig på en annan häst. Lite smidigare och piggare.
Han kanske behöver komma igång utan ryttare först innan man kan börja arbeta.

Travade lite och gjorde lite ställningar och volter. Och eftersom mina stigläder var lite kortare denna gången så gick det mycket bättre. Kändes inte som jag "flaxa" runt lika mycket nu.

Efter ett tag ställde jag mig i lätt sitts och tränade lite på min balans (det kan behövas haha). Efter några steg så fattade han galopp och jag lät han rulla på något steg för att sedan ta ner han till trav igen.
Tog några galopper och jag måste säga att han är bekvämare i sin galopp än i traven haha. Eller ja, det är ju lite lättare att komma in i takten i galoppen ibland.

Rosso har sån underbart mysig galopp, riktigt sån där sakta arbetsgalopp och han gick riktigt fint stundtals. Mellan alla bus såklart ;) Tror herren är riktigt pigg, han gick framåt (nästan) hela tiden av egen motor utan att jag hade spö.
Ibland tappar jag balansen och det märker Rosso på en gång. 
Är så nöjd med goshästen idag som gjorde sitt bästa hela tiden! 

Imorgon är det dags för uteritt med Ellinors mamma. Det ska bli riktigt kul att se hur han är ute. Känner på mig att han kommer tycka att det är riktigt skönt och kommer nog bli ganska glad och pigg av det! Längtar som en tok!

 Imorgon ska vi försöka träna på lite böjda spår och sidvärtsrörelser efter vägen. En och annan galoppfattning ska han nog också få ta om Bea (ellinors mammas häst) inte störs allt för mycket utav det. :)
Annars får han arbeta i skritten helt enkelt :)

Känns så himla bra med Rosso. Han är en klok herre med dom snällaste ögonen. Busig kan han vara men lyssnar alltid och lite busiga ska dom ju vara. Livsglädje kallar jag det :)
Ellinor är en riktigt go tjej som alltid ställer upp, go och gla´.

Tänkte ta lite bilder idag men tyvärr så blev det ingen tid till det. Men imorgon ska jag försöka fota lite så nu får se Mr. Rosso himself ;)

 

Gud vilket underbart väder vi haft som denaste två dagarna. Sol, blå himmel och vindstilla!
Dock kunde väl tempraturen gå upp lite, igår hade vi ca 17 minus och idag hade vi 22 minus!

I fredags blev det tyvärr ingen ridning på Rosso eftersom ridsällskap fattades och ja, jag känner inte för att rida vilse det första jag gör (haha) så gammelmannen fick arbetas från marken istället.
Men inte klagade jag för det, jag gillar att arbeta hästarna från marken och det är ett bra sätt att få igång dom.
Vi gjorde inget avancerat i longeringen, ökade och minskade volten, halter, förhållningar och försök till ställning inåt, tempovariation i traven och så vidare.
Gjorde även lite ledarskapsövningar med honom också, och han är så duktig!  Det var meningen att jag skulle fota lite också men när det är 17 minus har man inte sån stor lust att ta av sig vanten.

Idag var det ännu kallare! *brr* Så det blev ingen ridning idag heller. Pysslade lite i stallet och mockade lösdriften och fyllde vatten.  Och eftersom han var lite stel igår så tänkte jag ta tillfället i akt och massera igenom Rosso.
Haha, han är så mysig! När jag tog in han från hagen så hade jag inget grimskaft utan han går bredvid mig som en hund och så säger man " så gå in i boxen" då gör han det :) *ME LIKE* 
Ställde in han i boxen och gav han en näve havre som beröm, det försvann ganska fort och sen stod han och slickade på saltstenen medans jag pysslade lite med annat. Hade hela tiden boxdörren öppen för att se om han accepterar mig.
Och inte försökte han "rymma" inte utan stod som en ängel med dörren på vid gavel. Underbara häst!

Satte även på radion så han inte skulle höra hoppetossan Abbe som gnäggade vilt i protest. Att vara ensam i hagen är ingen hit, men det är bra träning :)

Rosso var lugn och snäll hela tiden och tyckte det var otroligt skönt att få bli lite knådad. Hittade en hel del knutor som jag lyckades få bort och han var lite ojämn i bogarna men det fixade jag till.
Han tyckte det var såå skönt, stod oftast och tryckte mot mig. 
Ibland tog han en pause för att ytterliggare en gång ta tag i min ärm och suger sig fast! Han lixom "tuttar" på min jacka. Har aldrig vart med om att en häst gör så, så det är lite småroligt. ^^
En hel del pussar och kli blev det också. En supermysig lugn dag i stallet med andra ord. Varken jag eller Rosso klagade för det var inte nådigt var kallt det var!


Släppte ut han i hagen igen och tog bort isen som bildats i vattenhinkarna. ISKALLT att stoppa ner handen där. Men Rosso fick dela med sig av sin kroppsvärme så jag fick tillbaka känseln igen haha :)
Vad gör man inte för hästarna lixom!

Efteråt åkte jag direkt ut till Nisstäkt för att last-träna Lilja eftersom hon ska till banan på måndag och frysmärkas.. Efter lite protester från Liljas sida så kunde vi köra igång.
Och ja, hon stod mer på bakbenen än alla 4:a!! Hoppade hej vilt så det var bara att passa sig så man inte fick en liten envis häst eller hov över sig.

Hon gick upp på rampen nån gång med frambenen men längre än så kom hon inte och när vi hållt på i ca 30 -40 min så tänkte vi att det räckte för denna gången. Vill ju inte att det ska bli för mycket på en gång.
Sen står vi och pratar lite utanför transporten och helt plötsligt så mer eller mindre springer hon hela vägen in själv!
Så vi blev ganska chockade, men va duktig hon var. 
Eftersom det är front-urlastning på denna så var hon ju på väg ut lika fort, men då fick vi hejda henne lite och låta henne stå där inne ett tag medans vi öste beröm.

Känner mig ganska mör efter 2 hela dagar i denna kyla. Och imorgon blir det ännu en ute-dag. Åker upp till Mormor & Morfar och firar mormor som fyllde åt här i veckan. Så det blir väl en hel del skoteråkning kan jag tänka mig. :)

Hoppas ni haft en underbar helg!



 

Igår efter att jag slutat skolan åkte jag dirket till Aspeboda för att träffa Ina och hennes islandshäst Eldur.
Eftersom Eldur precis fått sitt lunch-hö så hade vi en stund över och kunde prata en hel del. Ina är en trevlig tjej som är ganska lätt att prata med.
Hon passade på att visa mig runt i stallet och visade vart hennes utrustning var. Och självklart berätta lite om Eldur.

Efter en stund så gick vi ut till hagen för att hämta in Eldur, och herre jössös vad liten han var! Han är mrllan 134- 136 i mankhöjd så han är liiten. Jag fick lov att fråga om han verkligen skulle orka med en tjockis som jag. Ina skratta bara och sa att till och med hennes sambo kan sitta på Eldur. Så ja, då kändes det lite bättre.

Jag var ganska nervös vilken Eldur såklart snappade upp fortare än kickt och var enligt Ina dryg. Jag känner ju inte hästen än så jag kan inte uttala mig om han var dryg eller om han var "normal" haha :)
Lite småbufflig och så, men Ina sa att han testar redan från marken. Så det var bara att sätta hårt mot hårt.

Jag tycker det är extremt svårt att avgöra hur hård man får vara mot en häst man inte känner. Eftersom man inte vet hur ägaren är mot hästen.
Biter/naffsar/stångar hästen mot en, är det ok att ge en "snärt" på mulen då eller tycker ägaren att jag är för hård.
Sånna saker tänker jag väldigt mycket på. Men Ina brukar vara lite som jag, att säga till på skarpen utan att vara elak eller för hårdhänt.
Herregud dom väger ju 300-500 kg, och får du ingen respekt på marken, så får du garanterat ingen respekt i sadeln heller.

Tyvärr så hade hästen som Ina skulle låna fått ett sår i munnen så hon kunde tyvärr inte rida med mig. Men hon gick bredvid hela tiden.
Eldur är väldigt känslig och det är en häst man rider med sätet. Ingen häst man tar så myket i munnen, såklart har man en kontakt med bettet, ni hästmänniskor förstår vad jag menar.

Det var en enorm skillnad, och det var mycket länge sedan jag red en sådan häst så det var ovant. Plus att man var lite nervös. Meningen "gör ett gott intryck, rid bra nu Paula" går på repeat i min hjärna när jag ska provrida och man vill ju göra sitt bästa.

Lite ovant med en sån liten häst också. 
I alla fall så följde vi en jätte fin väg i skogen och det var hur mysigt som helst. Travade lite gjorde vi också och jag "lyckades" pricka in nått som kallas Grisepass, något man tydligen inte ska rida i.
Jag har ju ingen som helst erfarenhet av att rida islänningar så det var ovant.

När vi hade kommit en bit frågade Ina om jag ville prova att galoppera. Först tänkte jag "njaaa...." men sen tänkte jag att jag skulle säkert ångar mig om jag inte gjorde det. Samtidigt kände jag för att pressa mig själv liiiite till. Ta bort alla hjärnspöken och i alla fall försöka. Jag behövde ju inte galoppera så långt.

Jag fattade galopp ( det var säkert en för jävlig fattning, kändes då som det) och vägen svängde ganska kratigt mot höger. I själva svängen kände jag att han började bryta ut mot vänster varav jag gjorde ett ledande tygeltag åt höger.
Det funkade ju INTE kan jag ju tala om.
Det enda han gjorde var att börja på halsen åt det hållet men fortsatte på samma kurs mot vänster.
Alldeles i kurvan så tyckte han "Nehe du, nu ska vi allt se om du är med där uppe" och gjorde ev "tvär" sväng åt vänster.
Och jag tappade balansen och ramlade av! Duns, rakt ner i snöhögen.

Såg snön komma närmare och närmare och ja, plums!

Jag reste mig upp på en gång och såg att Eldur satt fart hemmåt. Som tur var stod Ina i vägen och kunde fånga honom.
Ina skrek och frågade om det gick bra, och ja. Jag överlevde! Min första avramling sen ridolyckan.
Ina frågade om det kändes okej och frågade vad jag ville göra. Helt spontant sa jag " Jag ska galoppera".
Jag blev lite smått besviken på mig själv, jag hade ju glömt det absolut viktigaste! Jag använde ju inga ben alls!
Hade jag kombinerat ledande tygeltag och vänster skänkel så hade jag aldrig ramlat av. Då hade jag kunnat " fånga" upp honom innan. Eldur är väldigt "testig" med nya ryttare och han är också lite av en "enmans-häst".
Men nu vet jag att jag inte dör om jag ramlar av ;)

Men ja, man lär sig av sina misstag och jag läre ju inte göra om det nästa gång.

Ina kastade upp osmidiga mig tillbaka på Eldur och vi fortsatte.
Vi kom till en liten uppförsbacke och jag försökte komma fram i trav, men jag fick ju in pass/tölt/grisepass och lyckades inte få "ner" honom i trav. Jag vände om och bad om hjälp och sa som det var.
Ina sa att jag skulle länga tyglarna mer så att han får komma ner.
Sagt ocg gjort så provade jag det och då kunde han trava. Fattade en galopp upp för backen och denna gång satt jag kvar haha.
Ovanför backen när jag saktat av försökte han vända igen, men skam den som ger sig, jag använde mina ben och sa " Du får vända när JAG säger att det är ok".
Det gick bra och vi skrittade tillbaka till Ina.

Men jag kan lova er att det hängde ett svart moln ovanför mig, kände mig så DUM!
Kände mig som en nybörjare igen, och jag vet ju själv att jag kan betydligt bättre.
Ja, jag skämdes över min dåliga prestation.

Men precis som Ina sa så känner inte jag och Eldur varandra. Det tar tid att lära känna en ny häst, känna av vart alla "knappar" sitter och hur man själv ska rida. Jag måste verkligen se till att jag tänker på hela min sits. 
Då är ju Eldur en väldigt bra häst att jobba med, gör jag rätt så gör han rätt.

Ina sa att jag gärna får följa med när hon ska åka iväg och träna med Eldur, vilket jag är tacksam för, då ser jag hur hon rider honom plus att jag får se hur han är. Och man lär sig extremt mycket av att "bara" titta på.
Så det ser jag fram emot.

Förhoppningsvis så kan Ina eller någon annan från stallet rida med mig nästa gång så det blir en mer rejäl (lugn) ridtur.
Ser fram emot att se hur det går helt enkelt. 
Jag vet att Om jag får fortsätta så kommer jag utveckla min egna riding så fruktansvärt mycket, och det bådar gott inför framtiden.

Tack Ina & Eldur!







 

Ja nu tänkte jag ta upp ett ämne som irriterar många nämligen att rida utan hjälm.
När man pratar om detta ämne och speciellt när man pratar med någon som aldrig (i stort sett) rider med hjälm så blir det en ganska het disskution.
Personen som ej använder hjälm blir nästan kränkt, arg och frustrerad och tänker "what´s the big deal?".
Jag tror att dom känner sig trängda då och måste försvara sig själva till varje pris. Det är så dom regaerar, att dom måste ta till självförsvar på en gång. Och därför får man oftast ett barsk svar och en fnysning.
Jag tror också dom tänker lite på hur det var som barn, då MÅSTE man ju ha hjälm, men nu är man vuxen så finns det ingen som kan tvinga längre.

Precis som 99 % av oss som slängde cykelhjälmen när vi blev 15 år. "Nu bestämmer jag"-attityden.

Bortförklaringar som "Jag får inte plats med mössan under hjälmen, jag glömde, den är i vägen & den är inte bekväm" har jag fått höra flera gånger så fingarna räcker inte till att räkna på längre.

För mig är det en självklarhet att rida med hjälm. Dock har jag ridit en gång i hela mitt liv utan hjälm i en paddock så jag är egentligen inte bättre jag heller.  Jag kännde mig osäker, utblottad och tanken om att jag glömt nått.
Bara om jag tar av hjälmen, när jag fortfarande sitter upp till häst och ska ta bort dom där små hårstråna som hänger vid ögonen, får mig att känna mig obekväm och nervös, tänker "Oh shit, tänk om det händer nått nu" och skyndar mig på med hjälmen igen.

Vid min ridolycka är jag OTROLIGT glad över att jag hade kastat på mig hjälmen (tänkte nämligen strunta i den men röck åt mig den i sista stund) innan vi red ut. Hade jag inte haft hjälm så är det faktiskt tveksamt om jag hade suttit här idag, med den kraften jag åkte i backen med.

När man frågar en person rakt på sak, varför använder du inte hjälm, så får jag oftast inget rakt svar. Utan det är mer luddigt mummel.
Det finns så många olika hjälm-modeller ute på marknaden så alla bortförklaringar kan man kasta i sjön.
Tex:

1. Jag får inte plats med mössan under. - Seriöst? Det finns gott om nyare modeller på hjälmar där du själv kan ändra omkretsen på hjälmen med hjälp av ett vrede på baksidan. Då får du plats med mössa om du nu måste ha det.
Öronvärmare finns i alla storlekar och former. Både dom som är som ett "hårband" som man lägger i nacken.
Det finns även dom runda små, som inte sitter ihop som man trär på öronen.
Sen finns det en till, och det är dom "lappar" man sätter fast med hjälp av kardborre i sidobanden på hjälmen.

2.  Jag glömde - Om du verkligen inte kan komma ihåg en sån viktig sak, kan man ju undra hur du ens kom ihåg hästen!

3. Den är i vägen - Om inte mössan är i vägen så tror jag knappast att en hjälm är det heller.

4. Den är inte bekväm - Köp en ny!

Peace of cake!

 Jag har en relativt ny ridhjälm som är otroligt skön. Nu kommer jag inte ihåg vad märket heter men det är en lättviktshjälm, väger inte ens ett halvt kilo. Man märker inte att man har hjälm på sig ens!
Den är otroligt lätt och sitter där den ska hela tiden. Pluset med hjälmen är att man kan ställa in storleken men hjälp av ett vrede på baksidan. Så vill jag ha en mössa under så kan jag förstora hjälmen, eller förminska om man nu vill det. Vilket jag tycker är kanon för dom flesta hjälmar töjer ut sig och dom blir lite stora och glider lätt nedanför ögonen när man haft dom nått år.
Men det behöver jag inte bekymmra mig över nu.

Det här med att rida utan hjälm tycker jag är idiotiskt, på ren svenska, det är så lätt att det händer något och det går på en bråkdels sekund.

Nu säger jag inte att hjälm skyddar mot ALLT, men du ökar dina chanser att klara dig betydligt bättre om olyckan skulle vara framme.

Huvudet är väl den viktigaste kroppsdelen vi har (förutom hjärtat) så varför inte ta skydda den?

Om du sätter på din häst tex senskydd, varför sätter du inte på dig hjälm?

Det är stora ocg farliga djur vi handskas med. Hästen är ett flyktdjur, blir den rädd, trängd eller skrämd då flyr den och du har inte en chans att lugna ner den. En häst i panik är det farligaste du kan vara med om.
Även den snällaste häst "som aldrig gör nått" kan bli skrämd och olyckan är ett faktum.
Det behöver inte ens vara ditt eller hästens fel att olyckan är framme, tänk alla andra faktorer som spelar roll.
Bilister och trafikanter över huvud taget till exempel. Har ni otur så kan ni bli påkörda.

Jag sitter hellre på sjukhus-sängen och säger " Det var tur att jag hade hjälm" än "varför satte jag inte på mig hjälmen".
Det var precis det jag sa på akuten efter min ridolycka " Det var tur att jag hade hjälm".

Have fun - be safe!

 Liknande har jag där man kan variera storleken. Superskön och superlätt på skallen.
   Alla minns den gräsligt fula "jofa"-hjälmen
  Du kanske är mer åt det Eleganta hållet?
    Eller vågat och eget kanske?
   Eller föredrar du en klassisk neutral hjälm?

 

Hittade en otroligt sött filmklipp som jag bara måste dela med mig. :)